No I never had the courage of others

Människor som känner mig - verkligen känner mig - vet att jag inte är en speciellt glad människa. Jag finner meningslösheten svår och finner ofta mig själv grubblandes i några slags nihilistiska tankar. Det är inget jag är stolt över men inte heller något jag har modet, eller orken, att förkasta fullt ut.

Ja, jag har läst Stefan Einhorn och verkligen försökt att följa hans råd; varje gång blir min slutsats att det inte är värt det.

Det är lättare att säga till folk som jag hatar att jag verkligen hatar dem. Jag orkar inte vara trevlig längre; ni förtjänar inte min trevlighet. Du säger att jag blir lyckligare om jag är trevlig, positiv och glad? Jag klarar inte av det.

Det finns ett minne som jag ofta tänker tillbaka på: min mattelärare på högstadiet diskuterar med mig om lycka. Hon påstår att hon vill vara lycklig jämt. Jag säger att det inte går att vara lycklig jämt; "evig orgasm är ingen orgasm" och så vidare. Ni har hört det förut. Det skrämmer mig, på riktigt. Som en förlängning av det här har jag svårt för en viss typ av kristna människor som är jättejättejätteglada hela tiden. En mer kunnig människa än jag - exempelvis en religionsvetare - borde forska i det här beteendet. Jag tror att stora hemligheter kommer avslöjas.

Se det här som ett intro, som inräkningen i The Radio Dept.s Where Damage Isn't Already Done. Vad ni egentligen borde läsa är det här.

Läs. Betänk. Sedan kan ni dö eller, om ni hellre vill det, verkligen bli min vän. Till dess håller jag er på avstånd.