Waterloo Sunset

I helgen besökte jag London med allt vad det innebär. Många skivaffärer förärades med en visit av undertecknad, men ingen var lika fin som Championship Vinyl i High Fidelity - en av de bättre filmerna jag vet. Här ur hämtar vi dagens, veckans, kanske till och med årets, klipp. Håll till godo.

Föräldrafritt? Nej, Folkfronten

I november 2008 upplöstes den nynazistiska organisationen Nationalsocialistisk front till förmån för nystartade Folkfronten. 2009 byttes det något vänsterklingande namnet till Svenskarnas parti. Officiellt var anledningen att ett socialistiskt parti i Linköping redan hade registrerat detta namn hos Valmyndigheten. Svenskarnas Parti fick det således bli.

Det ovan nämnda är den officiella versionen. Den inofficiella - och korrekta - kommer här: Daniel Höglund, som troligtvis inte är en alltför snäll kille, blev så ledsen när han skulle underteckna sina mail:

Med vänliga hälsningar
Daniel Höglund
Partiordförande Folkfronten (ff)

Det där ser ju inte så machotufft ut. Eller vad säger ni, alla aggrokåta nynazister därute? Om jag inte missminner mig så fanns det ett barnprogram av allra lägsta klass som hette just FF som innefattade en snårig lek med fingrarna.

Det här, mina barn, är ett inlägg som på allra bästa sätt visar hur grävande journalistik går till. Nu: London.

Vad är det som händer i Listerlandet?

I den här intervjun svarar Mjällby AIF:s notoriske målskytt Marcus Ekenberg på frågan hur många mål han ska göra att "det måste minst bli tvåsiffrigt". Minst tvåsiffrigt? Menar han att det finns potential att han gör tre- och fyrsiffrigt med mål på 30 matcher?

Förvisso har Ekenberg visat att han är en kompetent anfallare - i Superettan. Förra gången Ekenberg spelade i Allsvenskan - med Helsingborg - gick det inte alls bra: 2 mål på 22 matcher måste ses som underkänt. Dessutom är skillnaden mellan Superettan och Allsvenskan stor; så stor att jag med bestämdhet hävdar att Marcus Ekenberg inte kommer göra 100 mål i årets Allsvenska. Vilket statement!

Hur jag tror att det går för Mjällby? Fram till VM-uppehållet hänger de med hyfsat bra, men rasar efter det ihop som taket på ICA i Kristinehamn. Tobias Grahn floppar, såklart.

No I never had the courage of others

Människor som känner mig - verkligen känner mig - vet att jag inte är en speciellt glad människa. Jag finner meningslösheten svår och finner ofta mig själv grubblandes i några slags nihilistiska tankar. Det är inget jag är stolt över men inte heller något jag har modet, eller orken, att förkasta fullt ut.

Ja, jag har läst Stefan Einhorn och verkligen försökt att följa hans råd; varje gång blir min slutsats att det inte är värt det.

Det är lättare att säga till folk som jag hatar att jag verkligen hatar dem. Jag orkar inte vara trevlig längre; ni förtjänar inte min trevlighet. Du säger att jag blir lyckligare om jag är trevlig, positiv och glad? Jag klarar inte av det.

Det finns ett minne som jag ofta tänker tillbaka på: min mattelärare på högstadiet diskuterar med mig om lycka. Hon påstår att hon vill vara lycklig jämt. Jag säger att det inte går att vara lycklig jämt; "evig orgasm är ingen orgasm" och så vidare. Ni har hört det förut. Det skrämmer mig, på riktigt. Som en förlängning av det här har jag svårt för en viss typ av kristna människor som är jättejättejätteglada hela tiden. En mer kunnig människa än jag - exempelvis en religionsvetare - borde forska i det här beteendet. Jag tror att stora hemligheter kommer avslöjas.

Se det här som ett intro, som inräkningen i The Radio Dept.s Where Damage Isn't Already Done. Vad ni egentligen borde läsa är det här.

Läs. Betänk. Sedan kan ni dö eller, om ni hellre vill det, verkligen bli min vän. Till dess håller jag er på avstånd.