tisdag 9 mars 2010

Waterloo Sunset

I helgen besökte jag London med allt vad det innebär. Många skivaffärer förärades med en visit av undertecknad, men ingen var lika fin som Championship Vinyl i High Fidelity - en av de bättre filmerna jag vet. Här ur hämtar vi dagens, veckans, kanske till och med årets, klipp. Håll till godo.


torsdag 4 mars 2010

Föräldrafritt? Nej, Folkfronten

I november 2008 upplöstes den nynazistiska organisationen Nationalsocialistisk front till förmån för nystartade Folkfronten. 2009 byttes det något vänsterklingande namnet till Svenskarnas parti. Officiellt var anledningen att ett socialistiskt parti i Linköping redan hade registrerat detta namn hos Valmyndigheten. Svenskarnas Parti fick det således bli.

Det ovan nämnda är den officiella versionen. Den inofficiella - och korrekta - kommer här: Daniel Höglund, som troligtvis inte är en alltför snäll kille, blev så ledsen när han skulle underteckna sina mail:

Med vänliga hälsningar
Daniel Höglund

Partiordförande Folkfronten (ff)

Det där ser ju inte så machotufft ut. Eller vad säger ni, alla aggrokåta nynazister därute? Om jag inte missminner mig så fanns det ett barnprogram av allra lägsta klass som hette just FF som innefattade en snårig lek med fingrarna.

Det här, mina barn, är ett inlägg som på allra bästa sätt visar hur grävande journalistik går till. Nu: London.

Vad är det som händer i Listerlandet?

I den här intervjun svarar Mjällby AIF:s notoriske målskytt Marcus Ekenberg på frågan hur många mål han ska göra att "det måste minst bli tvåsiffrigt". Minst tvåsiffrigt? Menar han att det finns potential att han gör tre- och fyrsiffrigt med mål på 30 matcher?

Förvisso har Ekenberg visat att han är en kompetent anfallare - i Superettan. Förra gången Ekenberg spelade i Allsvenskan - med Helsingborg - gick det inte alls bra: 2 mål på 22 matcher måste ses som underkänt. Dessutom är skillnaden mellan Superettan och Allsvenskan stor; så stor att jag med bestämdhet hävdar att Marcus Ekenberg inte kommer göra 100 mål i årets Allsvenska. Vilket statement!

Hur jag tror att det går för Mjällby? Fram till VM-uppehållet hänger de med hyfsat bra, men rasar efter det ihop som taket på ICA i Kristinehamn. Tobias Grahn floppar, såklart.

tisdag 2 mars 2010

No I never had the courage of others

Människor som känner mig - verkligen känner mig - vet att jag inte är en speciellt glad människa. Jag finner meningslösheten svår och finner ofta mig själv grubblandes i några slags nihilistiska tankar. Det är inget jag är stolt över men inte heller något jag har modet, eller orken, att förkasta fullt ut.

Ja, jag har läst Stefan Einhorn och verkligen försökt att följa hans råd; varje gång blir min slutsats att det inte är värt det.

Det är lättare att säga till folk som jag hatar att jag verkligen hatar dem. Jag orkar inte vara trevlig längre; ni förtjänar inte min trevlighet. Du säger att jag blir lyckligare om jag är trevlig, positiv och glad? Jag klarar inte av det.

Det finns ett minne som jag ofta tänker tillbaka på: min mattelärare på högstadiet diskuterar med mig om lycka. Hon påstår att hon vill vara lycklig jämt. Jag säger att det inte går att vara lycklig jämt; "evig orgasm är ingen orgasm" och så vidare. Ni har hört det förut. Det skrämmer mig, på riktigt. Som en förlängning av det här har jag svårt för en viss typ av kristna människor som är jättejättejätteglada hela tiden. En mer kunnig människa än jag - exempelvis en religionsvetare - borde forska i det här beteendet. Jag tror att stora hemligheter kommer avslöjas.

Se det här som ett intro, som inräkningen i The Radio Dept.s Where Damage Isn't Already Done. Vad ni egentligen borde läsa är det här.

Läs. Betänk. Sedan kan ni dö eller, om ni hellre vill det, verkligen bli min vän. Till dess håller jag er på avstånd.

torsdag 31 december 2009

Politiskt korrekt musik

Om PK Musik verkligen står för Politiskt korrekt musik låter jag vara osagt, men det vore väldigt fint om det så vore. Något som däremot inte är politiskt korrekt är att anmälan till denna konsertarrangörs nyhetsbrev kräver att du väljer vilket kön du är. I min värld kan detta vara höjden av irrelevans.

onsdag 30 december 2009

Betraktelser från en liggvagnskupé

Efter att ha varit på resande fot i nästan ett dygn har jag samlat på mig diverse intryck och erfarenheter, däribland dessa:

  • När SJ väl beställde nya vagnar till sina nattåg borde de ha isolerat väggarna bättre än vad fallet är nu. Att natten igenom lyssna på när några Uppsala-bor pratar fejkstockholmska och skrattar åt städer mindre än deras egen är inte roligt.
  • Jag har i mitt långa, långa liv åkt nattåg uppskattningsvis 15 gånger tur och retur. Av dessa har tåget varit tid cirka 2 gånger. Denna gång var förseningen förvisso bara 50 minuter (som värst har det varit 7 timmar).
  • Att känna genuin glädje när jag upptäcker att toaletten på Vännäs station är avgiftsfri är ett tecken på hur samhället ser ut.
  • Snörök är ett av de finaste orden jag vet.
  • Att över huvud taget vistas ute i 30-gradig kyla är inte roligt.

tisdag 27 oktober 2009

"De är svåra att döda, babianer. Men inte den här."

Dagens Nyheter skriver om den engelske kolumnisten och kritikern A.A. Gill, som under sin vistelse i Tanzania sköt en babian för att "få känna på hur det skulle kunna vara att döda någon". Inte utan stolthet poängterar Gill svårigheten med att döda babianer men att han själv klarade av det samt att han gjorde det "för nöjes skull". Grattis Gill.

Gill skriver själv att det inte finns några ursäkter för det han har gjort, men att han blivit så fascinerad av att i filmer se hur en människa skjuter en annan. När apan väl är dödad slås dock Gill av hur mänsklig och liten den är, och jämför den med sina egna barn. Grattis Gill.

De frågor som direkt kommer upp i mitt huvud är:

Skulle Gill acceptera att jag sköt honom för att "känna på hur det skulle kunna vara att döda någon"?
Hur stor skillnad är det, i Gills ögon, att skjuta en apa jämfört med att skjuta en människa?
Varför sköt Gill inte en människa istället, om han nu tycker att det är så häftigt på film?

Helt plötsligt ter sig kopplingen mellan AA Gill och Johnny Cash självklar.